Historien
Casa Milàs historia: Gaudí, familjen Milà och ett hus som Barcelona hånade
Vem som betalade för La Pedrera, hur det byggdes mellan 1906 och 1912, varför staden skrattade åt det och hur det blev ett världsarv.
Boka min kväll ↗Snabbt svar
Ja, historien bakom Casa Milà förtjänar tio minuters läsning först, för guidens introduktioner landar bättre när du känner till namnen. Pere Milà och Roser Segimon beställde huset, Antoni Gaudí byggde det mellan 1906 och 1912, Barcelona hånade det som stenbrottet, och UNESCO listade det 1984. Människor bor fortfarande i det.
Casa Milà i sex datum
| År | Vad som hände | 1906 |
|---|---|---|
| 1906 | Planer presenterade för stadsfullmäktige | La Pedreras tomt |
| 1909 | Klassad som monument av karaktär | La Pedreras tomt |
| 1912 | Gaudí intygar att arbetet är slutfört | La Pedreras tomt |
| 1984 | Upptagen som världsarv | UNESCO; La Pedrera |
| 1986 | Köps av Caixa Catalunya; restaureringen inleds | La Pedrera |
| 1996 | Hela byggnaden restaurerad och öppnad | La Pedrera |
En änkas förmögenhet och en byggherres ambition
Wikipedia spårar huset till ett äktenskap. År 1905 gifte sig Roser Segimon, den förmögna änkan efter en man som tjänat sina pengar på en kaffeplantage i Guatemala, med Pere Milà, en byggherre känd för sin flamboyanta livsstil. I juni samma år köpte hon ett hus med trädgård på nummer 92 vid Passeig de Gràcia. Paret bad Antoni Gaudí om en ny byggnad där de själva skulle bo på huvudvåningen och hyra ut resten. Det gamla huset revs, medan Gaudí vid Casa Batlló på samma aveny hade byggt om ett befintligt hus.
Sex år av byggande
La Pedreras egen webbplats daterar projektet exakt. Ritningarna lades fram för stadsfullmäktige den 2 februari 1906 och arbetet inleddes. Den 31 oktober 1912 intygade Gaudí att arbetet var slutfört och att hela huset var klart att hyra ut. Samma webbplats kallar det hans sista civila verk, ritat under hans professionella glansperiod. Wikipedia kallar det den sista privata bostad han ritade. De första hyresgästerna, enligt byggnadens webbplats, var ägarnas vänner och bekanta, bland dem ägaren till ett bilföretag, en argentinsk konsul och en egyptisk prins.
Stenbrottet och karikatyrtecknarna
Namnet La Pedrera, stenbrottet, var ingen komplimang. Wikipedia uppger att det var medborgare som ogillade byggnaden som myntade det, och att satiriska tidskrifter gjorde huset och dess ägare till en stående vits. Myndigheterna hade sin egen invändning: byggnaden var större än reglerna tillät, och vinden och taket hotades av rivning. La Pedreras egen webbplats berättar hur det gick. Den 28 december 1909 fastslog stadsfullmäktiges Eixample-kommission att byggnaden hade monumentalkaraktär och inte behövde följa de kommunala bestämmelserna till punkt och pricka. En kompensationsbetalning gjordes, och taket fick stå kvar.
Gaudí och hans uppdragsgivare blir osams
Förhållandet mellan arkitekten och ägarna surnade. Wikipedia berättar att Segimon klagade över att hon inte hade någon rak vägg för sitt piano, varpå Gaudí lär ha svarat att hon borde spela violin, och att en tvist om hans arvode gick till domstol; Gaudí vann 1916 och skänkte pengarna till välgörenhet. Efter hans död 1926 lät Segimon, enligt La Pedreras egen webbplats, ta bort en del av hans inredning i sin lägenhet, inklusive nedsänkta tak, och anlitade en annan inredningsarkitekt. Pere Milà dog 1940. 1946 sålde Segimon byggnaden, men hon bodde kvar på våningen en trappa upp till sin död 1964.
Försummelse, sedan räddning
På 1970-talet var huset i dåligt skick. Byggnadens egen webbplats berättar att en stor sten föll från första våningen 1971, och att en del av garaget blev en shoppinggalleria 1976. Erkännandet kom i takt med förfallet: Spanien förklarade huset som historiskt och konstnärligt monument 1969, och UNESCO tog upp det på världsarvslistan den 2 november 1984, tillsammans med Park Güell och Palau Güell. I december 1986 köpte sparbanken Caixa Catalunya byggnaden och började restaurera den. Arbetet med hela byggnaden slutfördes i juni 1996, då den öppnade för allmänheten som kulturcentrum.
Vem som driver det nu, och vem som fortfarande bor där
Fundació Catalunya La Pedrera, bildad 2013, äger byggnaden i dag, och UNESCO anger den också som ägare. Stiftelsens webbplats beskriver den som privat och oberoende, och att det dess verksamhet drar in går till sociala, miljömässiga, utbildnings- och kulturprojekt, och uppger att fler än 29 miljoner människor har besökt byggnaden. Den berättar också att huset behåller sin ursprungliga funktion som hyreshus vid sidan av kontor, butiker och visningar. Wikipedia rapporterar att författaren Ana Viladomiu, från och med 2026, är byggnadens enda kvarvarande boende. Så nattvisningen tar dig genom ett monument som fortfarande, i liten skala, är någons hem.
Vanliga frågor
Varför kallas Casa Milà för La Pedrera?
La Pedrera betyder stenbrottet. Wikipedia uppger att namnet började som ett smeknamn från medborgare som ogillade byggnadens grovhuggna utseende.
När byggdes Casa Milà?
Mellan 1906 och 1912. Ritningarna lämnades till stadsfullmäktige den 2 februari 1906, och Gaudí intygade att arbetet var slutfört den 31 oktober 1912, enligt byggnadens egen webbplats.
Källor